Sydsvenskan har den senaste tiden haft två insändare, som pläderat för att Malmö åter skall få ett idrottsmuseum.
Jag håller helt med Jörgen Ekdahl, tidigare handbollsspelare och ledare (och före detta elev från Augustenborgsskolan) och förre fritidsdirektören Ingmar Zäll: Malmö skall givetvis ha ett museum som skildrar Malmös fantastiska idrottshistoria.
Samtidigt håller jag inte med Ingmar, när han skriver att IM var en juvel på Stadionområdet. Det var en illa putsad juvel. Själva museet var helt enkelt, minst sagt, dåligt. Jag nöjer mig med detta mildare adjektiv. Det hände i stort sett aldrig något. I utställningsmontrarna i den norra foajén på Baltiska hallen var det samma material som visades år efter år. Och framför allt, det fanns väldigt liten Malmöanknytning. IM i Malmö fick i början material från Riksidrottsmuseet i Stockholm och detta präglade verksamheten, även om det efterhand blev mer regionalt, läs skånskt. Men aldrig utpräglat malmöitiskt.
Det är också symptomatiskt att intresseföreningen Idrottsmuseets Vänners årsbok heter Skånsk Idrotts Historia.
IM hade få besökare, väldigt få. För att hyfsa till besökssiffrorna inbjöd man förskoleklasser till sagoläsning!
Öppettiderna var inte heller precis välkomnande.
***
Juvelen på IM var det omfångsrika biblioteket, där Malmö med råge utklassade både Helsingborg och Göteborg (Kviberg). Här kunde en ”forskare” lättillgängligt hitta uppgifter från årsböcker från olika idrotter, från förbund och klubbar och specialtidningar med mera. I källaren fanns också ett välorganiserat arkiv och bildarkiv.
På biblioteket kunde man fritt ströva omkring, läsa och söka vidare utan att besvära personalen. Nu finns böcker och pappersarkivet i källaren på Stadsarkivet på Bergsgatan i Malmö. Inte alls lika tillgängligt och välkomnande.
***
Surrogatet, det är väl rätt benämning, för det nedlagda idrottsmuseet blev det så kallade Mästarrummet i den östra delen av Baltiska hallen. Där finns i alla fall lite av Malmös idrottshistoria i några montrar. Men det är ju en ack så liten del av stans rika historiska idrottsliv. Dessutom är rummet inte tillgängligt för allmänheten.
***
Ett annat bevis på Malmö stads njugghet mot idrottshistoria är att man förflyttat Mästartavlorna över Skånes alla guldmedaljörer vid OS, VM och EM till bortre delen av södra foajén, knappt synliga för besökare i Baltiskan.
***
Om det nu blir ett nytt IM i Malmö hoppas jag att man koncentrerar sig på Malmö och att det administreras av en ideell organisation med ekonomiskt stöd av kommunen. Precis som man gör i Helsingborg, Göteborg och vid de flesta andra idrottsmuseer i landet.
Den kommunala Malmöregin, med tre, fyra heltidsanställda personer, lockar inte till en fortsättning.
Kvartsfinalerna i herrarnas SM-slutspel är avklarade.
Damerna har precis börjat sina.
Den inhemska säsongen varar ända in slutet av maj med finalerna.
Hur klarar handbollen publikmatchen mot fotbollen och ishockey, som har ett VM väntande efter SM-finalerna?
Efter den skrala publiktillströmningen i den inledande kvartsfinalomgången blev det så småningom bra handbollssiffror i Kristianstad (4 146 i det avgörande mötet mot Hammarby) och nära fullsatt i Ystad, Skövde och Önnered.
Alingsås trodde inte på sitt AHK i mötet mot Ystads IF.
Och siffrorna mellan Sävehof och HK Malmö, två storstadsklubbar, var inte direkt uppmuntrande, 777, 808, 806. Sävehofsanhängarna sparade sig till Europamötet mot Flensburg inför en slutsåld hemmaarena. Och inför morgonens semifinal mot IFK Kristianstad
***
Men vad skall man säga om publiktillströmningen i gårdagens tre damkvartsfinaler, 250, 320, 483? Förvisso inga kittlande matcher med klara hemmafavoriter. Men ändå!
***
Önnereds avancemang via Skövde var måhända en sensation, men den låg lite i luften. Med alla sina bästa kuranta är Önnereds trupp definitiv av toppklass. Utan att förhäva mig, varnade jag i en förhandsblogg för Önnered. Senast återkom Michels Liaba och jag tror att Önnered i någon match kan oroa YIF.
***
Hammarby litade tydligen inte på sitt eget anfallsspel i 6 mot 6, spelade konsekvent 7 mot 6 och fick också jobba extremt hårt för sina mål. Kristianstad straffade Hammarbys misstag med fem, sex mål i tomt mål, vid 31—30-vinsten.
I min handbollsvärld ett svaghetstecken att inte ha tilltro till sin egen förmåga i spel 6 mot 6. Jag inbillade mig att Hammarby hade ett bredare register.
Sävehof—Kristianstad? Det som ligger Sävehof lite i fatet är att man också har Europaspel att koncentrera sig på. Samt att i Kristianstad Matias Helt Jepsen efter en anonym säsong i Hammarbymötet senast visade delar av sin höga kapacitet.
Ett tips 3—1 i matcher till YIF och Sävehof.
***
I och med att Alingsås försvann ur slutspelet försvann också en av Handbollsligans främsta – och bästa? -- tränarprofiler, Mikael Franzén.
En av svensk handbolls främsta tränare genom tiderna.
Han skall nu återföra Redbergslid till elithandbollen efter degraderingen till division 1, nivå 3. Jag tror att han kommer att lyckas.
***
Malmöhandbollen har haft en bra säsong. Visserligen från en låg nivå men alla framsteg är värda att lyftas fram och hyllas.
HK Malmös damer har avancerat till Allsvenskan, nivå 2, och IFK Malmös dam- och herrlag har via kval nått division 2, nivå 4.
Dessutom har HK:s sitt juniorlag för herrar och IFK:s 14—15-årslag för pojkar i SM-slutspelet, där åtta lag kvarstår/grupp.
Det är många säsonger sedan Malmö hade två pojklag i ett USM-slutspel. Inget av lagen lär bli mästare. Men bra ändå.
Lite historisk nostalgi: Åren kring 1980 dominerade Malmö svensk ungdomshandboll på pojksidan.
1977 vann Dalhems 18-pojkar SM och 1981 och 1982 Malmö BI.
I P 16 vann Dalhem 1977 och 1978 och MBI 1981.
1981 blev alltså MBI segrare både för 16- och 18-åringar.
Nu är både MBI och Dalhem försvunna från handbollskartan.
Under samma period hade även IFK och Malmö FF bra pojklag i dessa åldrar.
Tider att minnas och sikta mot.
Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm.
Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen.
Men också lärorikt. Av många skäl, naturligtvis. Som notorisk tidningsläsare håller jag mig till den världen. Och koncentrera mig där på sportsidorna.
Jag har stundtals varit kritisk till Sydsvenskan. Och är det givetvis fortfarande för dess koncentration på vissa sporter och klubbar, bristen på breddbevakning och de underliga prioriteringarna på resultatbörsen. Bland annat.
Men Sydsvenskans sportsidor överglänser med råge Dagen Nyheters och Svenska Dagbladets. Tre dagars studier är väl i och för sig för kort tid att bilda sig en rättvis bild. Men DN:s lördagssport var det torftigaste jag sett: Två krönikor (en tv-relaterad och en om korrumperade idrottsledare), två eller tre TT-artiklar och så en minimal resultatredovisning. Inget om allsvensk fotboll, inget om slutspelen i de många lagbollsporterna. Torftigt var ordet.
När jag läste Svenska Dagbladet fick jag en påminnelse av vad som väntar oss läsare senare i vår, den tidigarelagda tryckningen. På torsdagen fanns det en krönika från tisdagens damlandskamp i fotboll mellan Sverige och Frankrike. Resultatbörsen dominerades av ”Sena siffror från i tisdags”.
SvD har minimerat sin sportredaktion, har sedan ganska många år endast en krönikör, läsvärde Anders Lindblad. Resten TT.
***
I skenet av tre dagars läsning av huvudstadens morgontidningar och dess sportsidor är det bara att bocka och tacka för att vi i Malmö har Sydsvenskan. Med dess fel och brister.
Samtidigt blir det ju snart en radikal försämring med den aviserade tidigarelagda pressläggningen.
***
Under mina studieår i Stockholm, förvisso 60 år sedan, köpte jag dagligen Sydsvenskan på Östra station. Vid senare vistelser i stan har det alltid gått att köpa tidningen i Centralens Pressbyrå. Men inte nu längre.
Och att i City hitta någonstans att köpa en DN var en omöjlighet. De gamla hederliga tobakshandlarna är bortrationaliserade. Centralen blev räddningen. Ett välmatat (undantagandes Sporten) lördagsnummer kostade 49 kronor. Dyrt, visst med tanke på att dagstidningar tidigare varit relativt billiga. Men med tanke på vad veckotidningar och magasin kostar är det trots allt en rimlig kostnad.
I ett historiskt prisperspektiv är dock priset avskräckande. I en tidningsvärld i kris.
Fotbollen har fått sin Leif GW Persson.
Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi rör det sig förstås mest om det brottsliga och det kriminella. Det verkar vara en nödvändighet att få höra hans åsikt.
När det gäller fotboll här söderöver är det tydligen lika viktigt att få reda på vad MFF-kaptenen Pontus Jansson anser. I alla sammanhang är det han som intervjuas – utan att dock, muttra fram sina svar. Finns det verkligen ingen annan som har något intressant att framföra?
Pontus Jansson har blivit fotbollens Leif GW Persson.
Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus.
Illavarslande förstås.
Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas?
Vi har fått två armar för att bland annat balansera kroppen i rörelse. Jag har sagt det tidigare: Finns det något löjligare att se än spelare som springer omkring med händerna på ryggen för att slippa att bolluslingen träffar en arm i en i en normal förflyttning?
Tidigare hette det: Straff/frispark om handen söker bollen, tvärtom, ingen åtgärd.
Behöver det vara svårare? Domare, speciellt de på elitnivån, bör väl veta hur de olika kroppsdelarna fungerar i rörelse. Lägg bort snacket om avstånd, armens avstånd till kroppen och andra konstiga parametrar.
Omgångens diskussioner visar hur fel det blivit. Eller?
***
Efter alla omdiskuterade, avgörande situationer heter det alltid att det jämnar ut sig. Nonsens, det gör det inte alls. Skillnaden att tappa två poäng, som nu Häcken mot Djurgården, på en tvivelaktig (jag nöjet mig med detta ord) straff än att få en med sig i ett möte som redan är avgjort åt ett eller annat håll. Det är väl inte heller alls osannolikt att de här båda lagen hamnar i samma skikt framåt vintern, i kamp om platser i Europa.
***
Malmö FF:s första halvlek mot Hammarby var imponerande.
MFF inledde starkt även i fjor, åtta raka vinster. Då spekulerades det i att MFF skulle kunna gå rent, det vill säga att vinna alla 30 matcherna, alternativt inte förlora en enda.
Ännu har jag inte sett denna profetia på pränt. Vem blir först?
***
Tifot inför hemmapremiären var magnifikt. Liksom många andras.
Supporterkultur när den är som bäst.
***
Men vad hände på supportermarschen från Möllevången?
I en stort uppslagen artikel på nätet i Sydsvenskan utpekas Polisen av supportergrupperingarna för att ha utövat övervåld och provocerat deltagarna i marschen.
Är det många som tror att svensk polis agerar så här? Och är det sant är det ju förfärligt.
Av artikeln framgår att det fanns maskerade supporters, det smälldes bangers, några promenerade med bengaler, någon sparkade på en polisbil, två personer fick brännskador på grund av bengaler.
Allt detta är olagligt. Skall polisen bara stå och titta på? Jag fattar inte detta.
Det skall också sägas att två poliser blev skadade, en av dem blev sparkad. Några personer fick dessutom hörselproblem på grund att bangerssmällandet.
***
I ett uttalande menar en supportergrupp att det är deras förtjänst att det allsvenska publikintresset är så stort, inte den mediokra fotbollen.
Visst klackarna skapar stämning men avarterna är för stora för att samhället skall acceptera det.
Sveriges lag måste råda på läktarna och även vid promenaderna till arenorna.