Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom kommer med fler frågor än svar.

Där jag sitter och skriver detta, på ett kafé i centrala Malmö, är det svårt att tro på den dystra rapporten.

Tonårstjejerna vid bordet intill knappar på sina nya mobiler medan de diskuterar priser; de tycker det är för dyrt att färga håret och att få naglarna fixade. Babyflickan i Mountain Buggy-vagnen verkar inte ha fått sina kläder i arv och hennes grå fårskinn kostar bortåt två tusenlappar.

Det handlar så klart om segregation: en kvart härifrån ser vardagen annorlunda ut. I Rosengård levde 61,4 procent av alla barn i fattigdom 2008, enligt Rädda Barnens definition, alltså i familjer som har låg inkomststandard eller får socialbidrag.

Mellan 1991 och 2008 ökade denna fattigdom i Malmö från 25 till 31 procent, medan den ekonomiska utsattheten minskade till 17 procent i Göteborg och 14 procent i Stockholm.

Men vem är ”fattig”?

I Sverige innebär barnfattigdom sällan att barn behöver svälta eller frysa, medger Rädda Barnen. Det handlar snarare om att barn inte har råd att rida, inte har dator hemma, inte kan följa med på skolresan, aldrig går på kalas – för presenter kostar – och aldrig kräver att få ett par Converse eller en mobil.

Fattigt jämfört med hur andra lever.

Men det kan också betyda att det gäller att äta riktigt mycket i skolan. Hemma är kylen tom.

Föräldrars utsatthet går i arv och den som är arbetslös som ung löper flera gånger större risk att vara marginaliserad också som vuxen, har Lundaforskaren Anna Angelin visat:

Mer än var tionde av de unga i tjugoårsåldern som under 90-talskrisen gick utan jobb länge eller levde på socialbidrag var arbetslös också tio år senare. Den höga ungdomsarbetslösheten idag kan alltså sätta spår i framtiden.

Fattiga unga växer upp till fattiga vuxna – med fattiga barn. Ett problem att ta på största allvar. Att Rädda Barnens rapporter regelmässigt får stor uppmärksamhet är alltså inte så märkligt.

Ändå känns det stötande att bristen på mobiltelefon eller hockeymundering kallas ”fattigdom” – i en värld där barn svälter ihjäl. Det ger också Sverige en käftsmäll för den generösa invandringspolitiken – invandrarbarn har det sällan lika bra materiellt som infödda svenska. Men kanske bättre än i sitt gamla hemland?

Det är inte så märkligt att familjer där föräldrarna skaffat sig utbildning och jobb först och barn sedan i regel har det bättre ställt än de där barnen kommit tidigt.

Eller att en ensam mamma har mindre pengar än två föräldrar. Barnfattigdomen var drygt tre gånger så hög bland barn med en ensamstående förälder, uppger Rädda Barnen. Jaha.

Inte heller den här uppgiften förvånar: barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund.

Har då inte invandrarbarn rätt till samma materiella standard som svenskfödda? Absolut. Men det kräver samma förutsättningar, som att båda föräldrarna förvärvsarbetar. Det är inte barnens fel att mamma och pappa inte har jobb när familjen tvingats söka ett nytt hemland. Det är ingens fel. Men konsekvensen av att inte jobba och ha flera munnar att mätta kan bli denna relativa fattigdom.